28 Oktober - Första dagen hemma

Nu har älskade lilla Tilda äntligen flyttat hem och nedan kan ni läsa om hennes första dag här i hennes nya hem.

"Så var den då äntligen här. Hämtningsdagen. Efter vad som kändes som en hel evighet, trots att det bara var lite mer än en vecka. Min hämtningsdag började redan klockan fem imorse. Då vaknade jag på riktigt och kunde verkligen inte somna om. Jag gick upp och gjorde i ordning en stor kopp kamomillte och satte mig en stund i soffan och tittade på vänner. När det inte gjorde mig tröttare provade jag att lägga mig i sängen och läsa i Memea Mohlins bok “Från uppmärksam valp till tjänstvillig hund”. Jag vet inte om det var det faktum att jag inbillade mig att jag behövde fylla mitt huvud med lite mer kunskap så där på morgonkvisten som gjorde att det var omöjligt för mig att bli trött igen, eller vad det berodde på, men jag kunde helt enkelt inte somna om. Till sist fick jag se mig besegrad och jag gick upp och gav Albin mat och började ta tag i dagens bestyr. Morgontimmarna gick sakta. Men tiden har väl en tendens att göra så när man längtar? På något vis lyckades jag i alla fall få tiden att gå fram tills mamma kom och hämtade mig vid tio. Vi åkte vidare mot systern för att äta mumsigt majsbröd till frukost. Vi detta laget var jag rejält nervös och spänd vilket medförde en minskad aptit. Vid elva ringde jag uppfödaren och förvarnade att vår ankomst nalkades och snart efter det åkte vi iväg mot Ängelholm. I bilen på vägen var jag både väldigt kissnödig och illamående men det gick över så fort vi kom fram. Vi möttes av trevliga uppfödaren och mammahunden med “syster” som välkomnade oss med en rejäl utskällning. Tildas välkomnande var betydligt härligare; hon kröp upp i mitt knä och gav mig en blöt puss! Min fina lilla tjej! Hon har växt rejält sen sist! Skönt tycker jag, för hon var verkligen i minsta laget förra gången jag såg henne. Vi stannade i Ängelholm en stund och lekte med valparna och pratade med uppfödaren. Snart var det dock dags för mig att betala och skriva under papper och Tilda fick säga adjö till sina syskon. Hon var först ut att lämna familjen, och det gjorde lite ont i hjärtat när syskonen skällde och undrade var syrran tog vägen. Vi tackade för oss och jag lovade att höra av mig och berätta hur det går, och sen gick jag ut genom dörren med min alldeles egna lilla valp. En mäktig känsla som jag nog fortfarande inte har greppat helt.

Resan hem gick över all förväntan. Tilda fick ligga i en liten balja som jag gjort mysigare med filtar. Hon sov nästan hela vägen hem. Emellanåt tittade hon upp på mig eller så suckade hon lite lätt. Men inte minsta lilla pip i övrigt! Jag som oroat mig för åksjuka, bajs eller kräkkavalkad. Vilken duktig liten valp jag har!

När vi kom fram i Helsingborg satte jag på halsband och koppel och det blev inga protester där heller. Hon verkar tycka att halsbandet är lite retligt dock, för hon försöker krafsa av det ibland, men annars är det inga problem. Kopplet bryr hon sig inte om alls. Jag har läst en del om valpar som biter sönder koppel totalt eller har för vana att sätta sig på rumpan och vägra gå en millimeter i början. Min lilla Tilda står mest och tittar medan jag går en bit så att kopplet sträcks lite. Kallar jag sedan “kom då” med glad röst springer hon mot mig så att öronen fladdrar! Hon är inte bara duktig hon är fantastiskt söt också!

Tilda verkar vara en väldigt harmonisk liten tjej. Anpassningsbar som tusan och vänjer sig fort vid nya saker. Hon är nyfiken och modig. En gnutta envis också, vill hon bita på något så vill hon! Men om matte säger till med sin Nej-röst och morrar lite lätt så förstår hon oftast att det är dags att sluta. Ibland ger hon sig inte alls, och bryr sig inte det minsta om leksaken man ger henne som alternativ, och då har jag provat att lägga henne på rygg för att hon ska förstå och lugna ner sig. Det har funkat bra. Lägger jag henne på rygg samtidigt som jag låter med dov röst så fattar hon direkt och slutar. Jag pussar henne på magen och då slickar hon mig i ansiktet. Jag är nöjd med att det fungerar så bra! Hon verkar väldigt intelligent och lättlärd. Redan nu tror jag faktiskt att hon har en aning om vad ”kom” betyder. Jag säger det med glad röst i princip varje gång hon är på väg mot mig. När jag säger kom är det precis som om hon får upp farten och springer ännu fortare. När vi är ute och hon har koppel går jag ofta en bit ifrån henne så att kopplet blir lite sträckt och säger jag då kom så kommer hon direkt! Ibland går hon till och med fint a la fot! Min duktiga lilla tjej!

När vi hade varit ute några rundor ville jag se om hon vågade gå in i trappen själv om jag lockade på och min fina lilla tjej var både modig och duktig. Hon gick över både gallret och torkmattan vid dörren och satte upp framtassarna på första trappsteget. Jag bar upp henne och öppnade lägenhetsdörren. Jag satte mig på huk i hallen för att visa att inget därinne är farligt och när jag lockade på henne så gick hon in helt själv. Vår sista runda ut tog vi vid kvart över elva. Det var både den sista och dagens bästa. Tilda verkar inte alls förtjust i regn eller att bli blöt och har gnällt en hel del när vi varit ute, så jag stod ute på trappen och lät henne nosa runt var hon ville. Vi stod precis utanför dörren och hon var mycket mer nyfiken nu. Hon fick nosa runt och hon tar det försiktigt och håller sig hela tiden nära. Hon verkar väldigt förtjust i löv och biter gärna på dom hon kommer över, vilket blir ganska många.

Tyvärr har hon mest kissat inne än så länge och tyvärr har madrassen fått flest fläckar. Eller nja, det är väl snarare lakanet och madrasskyddet som fått göra grovjobbet. Två högar med bajs har det också blivit. Även dessa inne på madrassen. Det är inte jätteroligt att upptäcka Tildas nödighet i efterhand genom att man nästan sätter handen i en av hennes pölar. Jag hade hoppats att hon skulle söka sig till tidningarna. Men jag blir inte alls arg. Jag vet att hon inte kan kontrollera sin blåsa så det är helt okej. Jag ska lägga lakanet och skyddet i tvätt och flytta tillbaka madrassen upp i sängen tänkte jag. Om madrassen inte ligger på golvet kan hon ju inte kissa på den. Jag kör på kalt golv med tidningar istället, och så några filtar och massor av leksaker såklart. Målet är att hon ska kissa eller bajsa på tidningen idag, eller ännu bättre där ute. När vi är ute står hon ganska ofta mest och gnäller och gnyr. Det handlar inte om att hon är rädd för halsbandet eller kopplet, det är jag helt säker på. Halsbandet tycker hon nog mest är lite irriterande ibland och kopplet är inga problem alls. Jag vet inte om hon gnyr för att hon fryser eller blir blöt, eller vad det beror på men det gör lite ont i hjärtat varje gång hon sätter igång. Samtidigt som hon gnäller så brukar hon ställa sig på baktassarna och luta sig mot mina ben, lite lätt desperat att komma nära och gärna upp i famnen. I början pussade jag henne och lät henne komma upp i famnen ganska ofta. Men så insåg jag att jag ju inte vill ha en hund som har för vana att gny mycket och då måste jag ju visa henne att gnyendet inte leder till uppmärksamhet och gosande, utan att det lönar sig allra bäst att vara tyst. Sista vändan vi var ute gnällde hon en del och då försökte jag ignorera henne. När hon blev tyst en liten stund klappade jag henne och berömde. Gnällde hon igen, vilket hon gjorde, så ignorerade jag igen. Och så fort hon blev tyst fick hon uppmärksamhet. Hon verkar fatta galoppen för hon gnydde mycket mindre. Jag ser ju om något är fel så att hon gnyr på riktigt och jag vet att hon är medveten om att jag är nära så därför tycker jag inte att hon har anledning att gny så mycket. Men hon är ju en liten bebisvalp som precis flyttat hemifrån, så det är klart att hon gnyr ibland.

Redan på en dag har hon lärt sig så mycket! När vi kommer in i trappen bär jag henne upp och sätter ner henne utanför ytterdörren. Hon står fint och väntar och när jag öppnar dörren går hon in själv. Jag säger ”vänta” och lägger ut hennes tass-handduk och hon går själv upp och ställer sig på den. Sen är det bara för mig att sätta mig på huk, ta av henne kopplet och börja torka hennes tassar och mage. Hon är helt lugn med behandlingen och verkar verkligen förstå att det är torkning som gäller när vi kommer in. Jag är så imponerad av henne! Det känns väldigt lovande inför framtiden och jag tror att hon kommer vara en kontaktsökande, social och väluppfostrad valp. Med tanke på hur duktig hon är redan nu tror jag inte att det kommer bli svårt med koppelpromenader och inkallning. Det känns verkligen som att min stora dröm äntligen slagit in och jag har inte bara fått en hund utan en riktig drömhund. Jag är så kär i henne!"