Sömn, bus och catfight

Nu har Tilda varit hemma i lite mer än två veckor. Tiden går fort. Det är kämpigt men alldeles underbart att ha en liten fluffig valp i hemmet. Hon sover bara när hon själv tycker att det passar och vilken bit golv som helst kan användas som toalett. Inatt tyckte hon att det minsann var dags för morgonrundan redan klockan tre. Mamma fick lydigt snubbla upp ur sängen och försöka få på sig nödvändiga kläder i all hast. Innan stövlarna var halvvägs på hade liten Tilda tröttnat och gjort en fin pöl på tidningen i hallen. Det fanns inte så mycket mer att göra än att ta upp henne i famnen och gå ut på gräsmattan. Det var svinkallt ute men Tilda var glad. Som tur är älskar jag faktiskt höstmorgnar. Det är kallt och klart och tyst och ibland, om jag har extra tur, så är det sådär mysigt och disigt också. Inatt var det mest kallt men jag stod ut. Bristen på sammanhängande sömn är det jobbigaste man tvingas uthärda som småhundsförälder. Tilda är dock en liten sjusovare i förklädnad, för när morgonrundan är avklarad (vare sig vi går den klockan tre eller sju) så tycker hon att det är skönt att lägga sig i sängen och sova någon timme till. Mamma tackar och tar emot.

Jag är glad att valptiden inte bara medför sömnproblem. De underbara följderna av att ha en liten vovve är så många fler. Inget är så härligt som att komma innanför dörren och mötas av lillan som viftar med hela kroppen av glädje. Det kvittar om jag bara varit borta i någon minut, Tilda är så glad att jag äntligen är hemma igen! Och jag är glad att vara hemma. För vem vill inte komma hem till en glad och busig liten valp? Hon älskar att busa och leka! Allra helst leker hon med kattbrorsan Albin. Dom jagar varandra, brottas, leker med varandras svansar och far runt som små virvelvindar i hela lägenheten. Ibland gör man säkrast i att själv bara stå stilla, annars riskerar man att krocka med någon av dom. Albin har en ängels tålamod. Han låter sig bitas och jagas och han står till och med ut med att bli utskälld titt som tätt. När han får nog hoppar han upp och lägger sig i fönsterkarmen. Ibland kan jag bli lite orolig och fråga mig och han verkligen mår bra med en hårig liten terrorist i hasorna, men när han går fram till lilla sovande Tilda och bjuder upp till lek förstår jag att jag oroar mig i onödan. Jag har haft en faslig tur att dom kommer så bra överens.

Tilda kommer nämligen inte lika bra överens med alla i kattriket. Syster och Pandapappa har två bestämda katter som inte alls vill få besök av en äcklig pälsboll. Det visar dom väldigt tydligt. Simon, även kallad surgubben, är inte alls glad. Han spottar och fräser och har långa utläggningar om att Tilda kan fara och flyga men hon bryr sig inte nämnvärt. Sol har varit mer nyfiken på vad Tilda är för en filur men när Tilda blev för nyfiken tillbaka så sprang Sol in under soffan och låg där och fräste så fort Tilda kom för nära. Inte heller denna gång brydde sig Tilda nämnvärt. Men jag bryr mig, jag tycker att det är synd om katterna när dom blir nervösa. Och jag tycker att det är tråkigt om dom inte klarar av att acceptera varandra. Men vi får fortsätta att försöka, one step at a time som man säger. Förhoppningsvis kan surgubben och jordfräsen lära sig att Tilda tillhör min flock och följer med mig hem när jag går, även om hon är ack så äcklig. ^^